Jag har mÃ¥tt dÃ¥ligt ett tag nu. Jag har inte riktigt uppmärksammat det, eller ens reflekterat sÃ¥ mycket över det… men jag har varit trött och allmänt hängig, och inte haft träningslust sen jag kom hem frÃ¥n BBC faktiskt. Det är över en mÃ¥nad sen nu! Jag har pallrat mig iväg till gymmet ett par gÃ¥nger men inte haft nÃ¥gon ork, det har blivit korta kraftlösa pass, och det har stressat mig. Varför orkar jag inte? Jag äter som jag ska, sover som jag ska, men jag är trött. Tanken pÃ¥ att lyfta en hantel gör mig alldeles matt.
Det här har stressat mig nåt enormt. Måste träna mer, måste träna oftare, måste bli starkare, hatar att vara klen, måste till gymmet!!!
I onsdags hade jag en tid hos min PT. Jag funderade mycket pÃ¥ vad jag skulle säga till henne, vad jag ville att vi skulle göra. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag ska fokusera pÃ¥: styrka? kondition? mina chins? löpningen? benstyrka inför löpningen? Hur ville jag lägga upp träningen? Hur ska jag fördela veckans fem träningsdagar? Jag kunde inte bestämma mig, och alla jag diskuterade det med sa olika saker… och jag visste inte vem jag skulle lyssna pÃ¥. De flesta tyckte jag skulle välja ETT träningsmÃ¥l, istället för typ fem som jag har nu, sÃ¥ att jag kunde fokusera och göra framsteg, istället för att bli frustrerad över att inget händer. Men vilket mÃ¥l skulle jag välja?
När jag kom in till PT:n och hon frÃ¥gade ”Hur är det? Vad vill du göra idag?” började jag grÃ¥ta. Totalt. Sen grät jag hela timmen, vi satt och pratade och försökte reda ut hur jag mÃ¥dde. Och vad vi kunde göra Ã¥t det.
Till slut gick det upp för mig: tricket är inte att träna mer just nu. Jag måste träna mindre. Jag måste vila.
Jag grät sen hela kvällen och var bokstavligen helt förstörd. Vaknade morgonen efter med en dundrande huvudvärk och en kropp som inte ville röra sig, så jag fick faktiskt sjukanmäla mig. Jag kunde inte jobba. Jag låg i soffan hela dagen och funderade över vad som hänt nu, och till slut blev jag arg på mig själv.
Jag har ju gjort samma misstag som SÃ… MÃ…NGA GÃ…NGER FÖRR. Åååååh att jag aldrig lär mig. ATT JAG ALDRIG LÄR MIG!! Jag trodde jag hade lärt mig, men tydligen inte. Jag har sÃ¥ länge jag kan minnas haft astronomiskt höga krav pÃ¥ mig själv. Jag är extremt självkritisk och fokuserar alltid pÃ¥ det jag gör fel. Aldrig pÃ¥ det jag gör rätt. Jag har höga krav (gör träningsscheman där jag ska träna fem dagar i veckan, samtidigt som jag jobbar oftast mer än heltid pÃ¥ ett jobb där jag förväntas vara kreativ och koncentrerad non stop hela dagarna) och jag fokuserar pÃ¥ det jag gör ”fel” (träningspassen som inte blir av, seten som inte blir av under gympasset, armhävningarna jag inte orkar, buggarna jag inte rättar pÃ¥ jobbet, mötena jag inte kallar till).
Grejen är att det här är enkelt åtgärdat. Det är bara att börja fokusera på det jag gör bra istället. Och det är faktiskt väldigt enkelt, för hjärnan kan bara koncentrera sig på en sak i taget, så om jag fokuserar på det jag gör bra så glömmer jag automatiskt det dåliga. Och jag mår toppen! Så jag ska fokusera på armhävningarna jag klarar (vilka brukar vara fler än de jag inte orkar), gympassen som blir av, seten jag genomför i gymmet (vilka alltid är fler än de jag skippar), buggarna jag rättar (vilket ALLTID ÄR FLER än de jag missar!) och mötena jag kallar till, leder, dokumenterar och följer upp. Allt jag gör under en dag som är GRYMT är betydligt mer än det jag gör fel. Att jag inte bara kan komma ihåg det!
Jag jobbade med detta väldigt intensivt under hela förra året. Jag trodde jag lärt mig det nu så att det gick per automatik, men uppenbarligen inte. Måste komma ihåg att komma ihåg det positiva! Sluta stressa över passen jag inte genomför, uppmärksamma de jag genomför istället!
Jag kan inte jämföra mig med de som jobbar heltid med träning. Jag kan inte jämföra mig med de som är studenter och kan träna klockan tio och klockan två och klockan sex sju dagar i veckan. Jag kan inte heller jämföra mig med de som lyckas jobba heltid och ändå lyckas träna fem gånger i veckan, för jag fungerar inte så. Jag orkar inte det. Och jag behöver inte heller orka det! De passen jag orkar är absolut tillräckligt! Att jag inte bara kan komma ihåg det!
Så min PT förbjöd mig nästan att träna. Hon tyckte jag kunde dansa, promenera, köra BodyBalance och golfa. Återhämtningsträning alltså. Om jag är pigg, så kan jag ta ett box-pass eller ett spinningpass. Om jag är pigg!! Hon poängterade hundra gånger att det jag gör räcker. Det räcker! Jag är snygg och stark, det räcker!
Så nu ska jag vila. Det känns som jag blev tjugo kilo lättare plötsligt. Åh, underbara liv! Nu ska jag bara slappna av och invänta att träningslusten kommer tillbaka. Det gör den, det vet jag, och när den gör det så är jag starkare och piggare och redo att träna. Fram tills dess blir det vila och icke-tränings-aktiviteter! :)
Kommentera!