Arkiv: juli 2010

Åååh jag är sååå NÖJD med mitt träningspass igår! Jag var ju lite trött av värmen igår men jag kom ur soffan (som jag alltid gör!) och iväg till gymmet, där de har AC. Jag övervägde att stanna hela kvällen på gymmet ;)

Grejen är att jag blir starkare för varje gång jag gymmar. Det här är kanske inte så revolutionerande för er andra men för mig som aldrig nånsin lyckats få till en gym-rutin så att det händer nåt är det här ENORMT! Det brukar gå så länge mellan mina gympass (eftersom jag tidigare hoppat runt på massa danspass o annat emellan) att jag aldrig hinner bli starkare, får bara massiv träningsvärk varje gång. Träningsvärk får jag fortfarande, det kommer jag förmodligen alltid att få, men inte lika brutalt ont längre varje gång och jag kan öka vikterna hela tiden!! Jag känner mig som HULKEN!!! :D

Dock är jag extremt klen i biceps och triceps. Haha, riktigt klen. Jag har undvikit att styrketräna dessa muskler för jag kände att jag behövde välja ut ett par övningar och hÃ¥lla mig till dessa, och dÃ¥ fick inte armarna plats i schemat. Men nu stÃ¥r jag och skrattar Ã¥t mig själv i gymmet (och pÃ¥ BodyPumpen…) när jag försöker göra bicepscurls för jag orkar ingenting, biceps är sÃ¥ klena att jag inte ens kan ta i med dom. Med mina andra muskler kan jag tänka ”nä fan jag SKA lyfta!” och sÃ¥ gör jag det fast jag inte orkar, men biceps lyder inte mig. SÃ¥ nu fÃ¥r armarna komma med i programmet ocksÃ¥.

Jag har mina två träningsmål fortfarande kvar:
1) Klara göra alla armhävningarna på tårna på ett gympapass på Gerda
2) Klara att springa en mil

MÃ¥l 2 ligger uppenbarligen pÃ¥ is men mÃ¥l 1 gÃ¥r det ju framÃ¥t med. Tänkte utöka mÃ¥let med inte bara vanliga armhävningar utan även tricepsarmhävningar. I dagsläget klarar jag 6 tricepsarmhävningar – pÃ¥ KNÄNA. Jag vill kunna lyfta mig själv! SÃ¥ när jag lyckats med armhävningarna tänker jag fortsätta och lära mig chins, men det är ett senare projekt. En sak i taget :)

Firar en liten seger ikväll, då min höft inte känts alls på två dagar nu. Inte alls! Jag promenerar och den är tyst som en mus, jag går fortare och fortare och den är fortfarande knäpptyst, jag testar till och med att springa nån minut eller två, men inte ett pip. Inget!

Höften har varit relativt bra allt sedan jag skaffade min nuvarande sjukgymnast men helt plötsligt efter ett IndoorWalking-pass för ett par veckor sedan fick jag ont igen. Dock en helt ny typ av smärta, kändes inte alls som tidigare.. min teori är att jag stretchade sönder muskeln. Och eftersom min sjukgymnast är på semester tog jag saken i egna händer och bestämde mig för att inte göra ett skit åt det hela. Jag orkar inte mer. Övningarna är jobbiga och tar tid och hur ska man ha inspiration att stretcha tre gånger om dagen i ett år? När det bara gör ont? Min fan-läk-själv-då-jävla-muskel-taktik verkar iallafall ha fungerat minst lika bra som övningarna, eftersom smärtan lagt sig nu.

Jag har varit ute och promenerat en del senaste tiden, det fungerar bra, förutom att mina ben blir galna av att inte få springa istället för att promenera. De säger SPRING MALIN, SPRING! Bara ett par löpsteg, bara ett par meter, ge mig lite, spring med mig! Men jag svarar tvärt Nä du, den här gången ska du vila. Du ska vila och läka, och när du har varit bra ett tag, DÅ ska vi springa. Fy bubblan vad vi ska springa, men först när du vilat. Ok? Känner mig oerhört vuxen av detta beslut att ta det lugnt och inte genast börja springa och göra knäböj med massa vikt. Åh, snälla, låt smärtan vara borta nu. Jag vill springa och jag vill dansa! Det känns inte som att jag lever på riktigt när jag inte får dansa.

Fint väder ute, solen skiner. Är jag på stranden? Är jag ute och promenerar? Sitter jag på uteplatsen och läser en bra bok? Nä, jag väljer att städa städskåpet. Ibland blir jag så trött på mig själv! :)

Jag har länge tänkt att jag ska importera alla mina gamla inlägg hit till denna blogg, men eftersom jag bloggat sen 1997 sÃ¥ är det ganska mÃ¥nga inlägg frÃ¥n ganska mÃ¥nga olika bloggar, sÃ¥ det har känts som ett för stort projekt för att ens pÃ¥börja. Det är ju inte heller direkt nÃ¥gon som är intresserad av de gamla inläggen förutom jag, poängen med en blogg är ju att läsa de NYA inläggen. Men, i morse vaknade jag med en extrem inspiration till att fixa till detta, sÃ¥ jag började. Det gÃ¥r lÃ¥ngsamt, för jag mÃ¥ste gÃ¥ genom inläggen och fixa till bilder som är sönder osv… och dessutom fastnar jag ju och läser en massa inlägg.

Ett tag skrev jag väldigt mÃ¥nga privata inlägg i min blogg, och ett tag valde jag att lösenordsskydda de mest privata inläggen. Jag har ocksÃ¥ haft hela bloggen lösenordsskyddad i perioder. Jävlars, vad jag har skrivit! Jag slÃ¥s av flera saker när jag gÃ¥r genom texterna, dels hur mycket jag varit genom som jag lätt glömmer bort, hur mÃ¥nga känslor och upplevelser som göms inuti mig… och dels slÃ¥s jag av hur jävla bra jag skriver. PÃ¥ nÃ¥t vis är det trist att ni inte kan läsa de privata inläggen. Det är starka texter. (Det kan ju ocksÃ¥ vara bara jag som upplever texterna som bra eftersom det är mina ord…)

Det är också trist att jag inte skriver lika mycket längre (och definitivt inte lika bra!), och det beror faktiskt mest på att jag inte hittat en bra teknisk lösning för det. Mitt gamla plugin till WordPress som tillät mig att skriva inlägg med flera olika behörighetsnivåer (en för alla, en för kompisar, en för mina allra närmaste och en för mig själv) fungerar inte med senaste WordPress. Jag kan givetvis skriva inlägg som är privata bara för mig, men när det finns noll chans att någon annan läser inlägget så skrivs det inte. Det bara är så. Det är därför jag bloggar istället för att skriva en privat dagbok. Jag hade också kunnat ha en separat, anonym, blogg, men det stör kreativiteten att inte skriva alla inlägg på samma ställe. Kan inte riktigt förklara varför, vet bara att det blir mindre skrivet med den lösningen (har provat ett antal gånger). Så det här är ett projekt jag borde ta tag i, jag hade ju kunnat skriva ett eget plugin, helt Malin-anpassat, behöver bara lära mig lite mer om WordPress, vill ju inte direkt missa någonstans i koden så att de privata inläggen plötsligt syns utåt, tex.

Så, nu har jag ännu ett projekt att pyssla med :)

Varför känns det nästan alltid som jag vill gå ner i vikt? Jag är så jävla irriterad över det här. Jag är ju för sjutton inte tjock!

Jag har en magisk gräns vid 60 kilo. Jag känner när vågen kommer säga att jag väger mer än 60 (har rätt i 9 av 10 fall iaf) och det överensstämmer ALLTID med att jag känner mig tjock. Över 60 kg, tjock. Under 60kg, OK. Jag menar alltså inte att jag bestämt att jag vill väga under 60, utan att det är den vikt som gör att jag känner mig tjock.

Senaste tiden har jag fokuserat på att äta ordentligt (dvs tillräckligt mycket) eftersom jag vill att styrketräningen ger effekt. Jag vill ha muskler och jag vill återhämta mig från passen snabbare än jag gjort tidigare. Jag tycker det funkar, jag återhämtar mig iallafall bättre nu än tidigare, behöver inte ens min max-varannan-dag-regel för jag kan träna mer än så nu. Har tänkt att om jag fokuserar på musklerna, så kan jag konditionsträna bort fettet som jag råkar lägga på mig sen när jag är starkare. Men åååå vad jag hatar att känna mig stor! Jag vill inte ha en plufsig mage!

Och jag är sur för det här påverkar mig, jag VILL inte räkna kalorier. Varför känns det så viktigt att magen inte är plufsig?